̽»¨¾«Ñ¡

¹óö°ù±ð°ì´Ç³¾²õ³Ù

Grundvatten kan innehålla förhöjda uranhalter i områden med naturligt höga halter i berggrunden. I sjöar och vattendrag, liksom i de flesta grävda brunnar, är uranhalten som regel låg (<0,001 mg/liter). Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) kartlade 2003 uranhalterna i de största kommunala grundvattentäkterna i Sveriges alla kommuner. Av 256 undersökta kommunala grundvattenverk hade nio stycken (4,0 %) vatten med uranhalter över det då rekommenderade riktvärdet 0,015 mg/liter. Det högsta värdet som uppmättes var 0,041 mg/liter. Vatten från bergborrade brunnar innehåller ofta högre uranhalterna. I en undersökning av uranhalter i enskilda brunnar (bergborrade och grävda) uppmättes halter över 0,015 mg/liter i 17 % av de bergborrade brunnarna. Högsta halterna, upp till 1,3 mg/liter, uppmättes i Dalarna (12 av 86 undersökta brunnar hade över 0,3 mg/liter). Även i flera prover från Uppsala och Värmland var halten över 0,1 mg/liter. Nyligen höjdes riktvärdet till 0.03 mg/liter.

Exponering

Generellt är intaget av uran från kosten lågt, uppskattningsvis cirka 1–4 µg/dag. Intaget från dricksvatten kan däremot bli flera mg/dag i områden med höga uranhalter i berggrunden. Några få procent av intagen uran absorberas i tarmen. En betydande del av absorberad uran utsöndras med urinen. Koncentrationen i urin har visats vara starkt korrelerad till koncentrationen i dricksvatten i områden med förhöjda dricksvattenhalter.

±áä±ô²õ´Ç±ð´Ú´Ú±ð°ì³Ù±ð°ù

En del av det uran som absorberas i tarmen lagras in i lever, njurar och skelett. Experimentella studier har visat att höga doser av uran kan skada njurarnas förmåga att återreabsorbera olika ämnen från primärurinen och även påverka reproduktionen. Genomgångar av studier som genomförts rörande hälsoeffekter av uran har inte visat på någon överrisk för uran-relaterad njurskada eller cancer hos uranarbetare. En undersökning av personer som druckit vatten med förhöjda uranhalter i Finland (0,03–1,5 mg/liter) fann inga tecken på njurskador. En något större undersökning i värmländska Årjäng (301 individer; 0,20–470 µg/liter i dricksvattnet) visade ett signifikant samband mellan uranhalten i urin, men inte i vatten, och markörer för tidig njurskada, varför kausaliteten är oklar. Det är således angeläget att ytterligare prospektiva studier genomförs i områden med förhöjda uranhalter i dricksvattnet.

¸é¾±²õ°ì²ú±ð»åö³¾²Ô¾±²Ô²µ

Världshälsoorganisationen (WHO) har satt ett riktvärde för uran i dricksvatten på 30 µg/liter för att skydda hälsan. Den rekommenderade nivån är avsedd att skydda mot påverkan på njurfunktionen. Det behövs dock mer kunskap för att göra en säker hälsoriskbedömning. Livsmedelsverket rekommenderar ett riktvärde på 30 µg/liter i dricksvatten (tjänligt med anmärkning). Eftersom uran även är radioaktivt (alfastrålning) har även risken för cancer till följd av strålning diskuterats. Enligt EU:s dricksvattendirektiv bör stråldosen från dricksvatten inte överstiga 0,1 milli sievert per år (0,1 mSv/år; SLVFS 2001:30). Enligt Strålskyddsmyndighetens beräkningar uppnås denna stråldos vid en normal årskonsumtion av vatten med uranhalten 100 µg/liter. Den genomsnittliga stråldosen från olika strålkällor i Sverige är ca 3 mSv/år.

Mer information

Corlin L, Rock T, Cordova J, Woodin M, Durant JL, Gute DM, Ingram J, Brugge D
Curr Environ Health Rep 2016 12;3(4):434-442

Ek et al. . SSI rapport 2008:15, 2008.

Harari F, Maxe L, Vahter M. Lithium, boron, cesium and other potentially toxic metals in Swedish well water. IMM-rapport 1/2017, Institutet för ³¾¾±±ôÂáö³¾±ð»å¾±³¦¾±²Ô, ̽»¨¾«Ñ¡; 2017.

Kurttio P, Harmoinen A, Saha H, Salonen L, Karpas Z, Komulainen H, Auvinen A
Am J Kidney Dis 2006 Jun;47(6):972-82

Seldén AI, Lundholm C, Edlund B, Högdahl C, Ek BM, Bergström BE, Ohlson CG
Environ Res 2009 May;109(4):486-94

Stammler L, Uhl A, Mayer B, Keller F
Nephron Extra ;6(1):1-11

Svensson K, Beckman-Sundh U, Darnerud PO, Forslund C, Johnsson H, Lindberg T, Sand S. . Rapport 14-2009, Livsmedelsverket.

Svensson K, Darnerud P O och Skerfving S. . SLV-rapport 10. Livsmedelsverket. Uppsala 2005.

Sveriges geologiska undersökning (SGU). .

WHO. . 2012.