̽»¨¾«Ñ¡

Kadmium

Kontaktpersoner vid IMM: Professor Agneta Ã…kesson och Docent Maria Kippler

¹óö°ù±ð°ì´Ç³¾²õ³Ù

Kadmium är en av de giftigaste tungmetallerna. Metallen har spridits i miljön genom bland annat gruv- och metallindustrin, samt via mineralgödsel. Användningen av kadmium har minskat avsevärt under de senaste decennierna i och med utökade förbud och utfasning. Utsläpp av kadmium till luft sker främst vid sopförbränning, metalltillverkning/återvinning och förbränning av fossila bränslen och en del av detta kadmium hamnar slutligen på våra åkermarker. Förutom deponering av kadmium från luften kan mineralgödsel och avloppsslam utgöra betydande källor för kadmiumtillförseln till åkermark. Växternas rötter tar upp kadmium och halten i grödorna varierar beroende på växtslag, tillförseln av kadmium till marken och markförhållanden. Åkermark med lägre pH kan medföra ökade kadmiumhalter i grödor.

Exponering

Kosten är den största exponeringskällan för kadmium hos den icke-rökande delen av befolkningen, vilket gör att exponeringen startar tidigt i livet och fortsätter under en individs hela livstid. Under graviditeten ansamlas kadmium i moderkakan vilket gör att överföringen av kadmium till fostret är låg. Det genomsnittliga dagsintaget i Sverige uppskattas till 10–20 μg, men en liten del av befolkningen får i sig betydligt mer. Spannmålsprodukter, rotfrukter och grönsaker bidrar i genomsnitt till 80 % av det totala intaget av kadmium. Höga halter påträffas även i vissa delar av skaldjur, inälvsmat (njure och lever), vissa vilt växande svampar, kakao och fröer. Generellt så bidrar dricksvatten lite till det total intaget via kosten; förhöjda koncentrationer i privata brunnar har dock uppmätts framför allt i Dalarna. Upptaget av kadmium i tarmen är vanligtvis bara några procent av intagen mängd, men högre upptag förekommer hos gravida och individer med järnbrist. Detta beror till största delen på att upptaget av kadmium från kosten ökar vid låga järndepåer. Låga järndepåer är vanligt förekommande bland gravida samt bland kvinnor i barnafödande ålder genom järnförluster i samband med menstruationen, vilket gör att kvinnor generellt har högre kadmiumbelastning än män. Som alla växter innehåller tobak kadmium. Upptaget av kadmium i lungan är effektivt vilket gör att tobaksrök är en betydande exponeringskälla för rökare. Detta speglas i att rökare har flera gånger högre kadmiumhalt i blod och i regel minst dubbelt så mycket kadmium i njurbarken jämfört med icke-rökare. Passiv rökning har inte visats öka kadmiumhalten i kroppen. Trots minskad användning av kadmium, inklusive kadmiumhaltig mineralgödsel, så finns inga tydliga indikationer på att exponeringen minskar i Sverige.

±áä±ô²õ´Ç±ð´Ú´Ú±ð°ì³Ù±ð°ù

Kadmium ansamlas framför allt i njurarna. Kadmiummängden i njurarna ökar under en stor del av livet beroende pÃ¥ att den biologiska halveringstiden är 10–30 Ã¥r. Njurens tubulära Ã¥terresorption av lÃ¥gmolekylära proteiner frÃ¥n primärurinen tillbaka till blodet anses i all riskbedömning vara en första indikation pÃ¥ en negativ effekt av kadmium. Viss osäkerhet rÃ¥der emellertid över tolkningen av de samband som observeras mellan kadmium och tubulär njurpÃ¥verkan vid väldigt lÃ¥g exponering. Vid mycket hög kadmiumbelastning anses dock även njurens förmÃ¥ga att rena blodet frÃ¥n nedbrytningsprodukter försämras. Under senare Ã¥r har det tillkommit en hel del ny forskning om kadmium och benskörhet. Mycket talar nu för att kadmium kan pÃ¥verka risken för benskörhet och frakturer vid betydligt lägre exponeringsnivÃ¥er än man tidigare trott och vid de nivÃ¥er vi exponeras för i Sverige. Eftersom benskörhetsfrakturer ger stora samhällskostnader och mycket lidande för de drabbade, kan det inte uteslutas att kadmiums negativa effekt pÃ¥ skelettet utgör ett icke-negligerbart folkhälsoproblem. Kadmium är klassificerad som cancerframkallande dÃ¥ man har sett en ökad risk för lungcancer bland yrkesexponerade. Det föreligger viss indikation pÃ¥ att kadmium kan öka risken för vissa hormonberoende cancerformer sÃ¥ som livmodercancer, och samband har ocksÃ¥ visats för övergripande dödlighet, men flera studier behövs för att kunna fastställa ett eventuellt orsakssamband. Däremot pekar senare tids forskning pÃ¥ att kadmium kan ha betydelse för uppkomsten av hjärt-kärlsjukdom.  Trots att överföringen av kadmium till fostret är lÃ¥g sÃ¥ finns det indikationer pÃ¥ att mammans kadmiumexponering under graviditeten kan pÃ¥verka barnets tillväxt. Huruvida det är de lÃ¥ga kadmiumhalterna som nÃ¥r fostret eller ansamlingen av kadmium i moderkakan som bidrar till dessa effekter Ã¥terstÃ¥r att utreda. Även den fortsatta exponeringen under barnaÃ¥ren tycks pÃ¥verka barnets tillväxt, liksom barnets kognitiva utveckling.

¸é¾±²õ°ì²ú±ð»åö³¾²Ô¾±²Ô²µ

EU:s livsmedelsmyndighet EFSA har bedömt hälsoriskerna relaterade till förekomsten av kadmium i livsmedel genom en omfattande kartläggning av data fram till 2008. Njureffekter bedömdes fortfarande vara den effekt som riskbedömningen ska utgå ifrån. Det tolerabla veckointaget (TWI) för kadmium, dvs. den nivå där allvarliga effekter inte förväntas uppstå, landade på 2,5 μg/kg kroppsvikt och vecka, vilket är ungefär tre gånger lägre än den tidigare nivån. TWI baseras på att 95 % av befolkningen ska ha halter som är lägre än 1 μg kadmium/g kreatinin i urin vid 50 års ålder. EFSA påpekar att detta nya TWI ligger nära medelintaget (2,3 μg kadmium/kg kroppsvikt och vecka) för vuxna i Europa och att högre intag kan förekomma hos barn, vegetarianer, rökare, och individer som bor i kraftigt förorenade områden. Det finns därmed en liten eller obefintlig marginal mellan det uppskattade intaget och TWI, och EFSA konkluderar att kadmiumexponeringen i populationen bör minskas. Livsmedelsverkets gränsvärde för kadmium i dricksvatten är 5 µg/liter (SLVFS 2001:30), medan Världshälsoorganisation (WHO) har satt ett gränsvärde på 3 µg/liter.

Mer information


Barregard L, Sallsten G, Fagerberg B, Borné Y, Persson M, Hedblad B, Engström G
Environ Health Perspect 2016 05;124(5):594-600

European Food Safety Authority (EFSA). . EFSA Journal. 980:1-139, 2009.

EFSA. . EFSA Journal. 10(1):2551-88, 2012.


Engström A, Michaëlsson K, Suwazono Y, Wolk A, Vahter M, Akesson A
J Bone Miner Res 2011 Mar;26(3):486-95


Gardner RM, Kippler M, Tofail F, Bottai M, Hamadani J, Grandér M, Nermell B, Palm B, Rasmussen KM, Vahter M
Am J Epidemiol 2013 Jun;177(12):1356-67


Gustin K, Tofail F, Vahter M, Kippler M
Environ Int 2018 04;113():259-268

Harari F, Maxe L, Vahter M. Lithium, boron, cesium and other potentially toxic metals in Swedish well water. IMM-rapport 1/2017, ̽»¨¾«Ñ¡; 2017.

IARC. . IARC Monographs on the Evaluation of Carcinogenic Risks to Humans, International Agency for Research on Cancer; 2012.


Kippler M, Bottai M, Georgiou V, Koutra K, Chalkiadaki G, Kampouri M, Kyriklaki A, Vafeiadi M, Fthenou E, Vassilaki M, Kogevinas M, Vahter M, Chatzi L
Eur J Epidemiol 2016 11;31(11):1123-1134


Kippler M, Tofail F, Gardner R, Rahman A, Hamadani JD, Bottai M, Vahter M
Environ Health Perspect 2012 Feb;120(2):284-9


Kippler M, Tofail F, Hamadani JD, Gardner RM, Grantham-McGregor SM, Bottai M, Vahter M
Environ Health Perspect 2012 Oct;120(10):1462-8


Larsson SC, Wolk A
Int J Epidemiol 2016 06;45(3):782-91


Sand S, Becker W
Food Chem Toxicol 2012 Mar;50(3-4):536-44

World Health Organization (WHO). . 2011.


Akesson A, Berglund M, Schütz A, Bjellerup P, Bremme K, Vahter M
Am J Public Health 2002 Feb;92(2):284-7


Ã…kesson A, Barregard L, Bergdahl IA, Nordberg GF, Nordberg M, Skerfving S
Environ Health Perspect 2014 May;122(5):431-8


Akesson A, Julin B, Wolk A
Cancer Res 2008 Aug;68(15):6435-41

MK
±õ²Ô²Ô±ð³óÃ¥±ô±ô²õ²µ°ù²¹²Ô²õ°ì²¹°ù±ð:
Niklas Andersson
2024-02-29