̽����ѡ

”Jag hade aldrig hört talas om Isdalskvinnan när den norska polisen kontaktade mig 2018. De sa att de hade läst om min forskning om åldersbedömning och undrade om jag kunde analysera några tänder. Ja absolut, svarade jag. Men istället för att skicka hit tänderna ville de komma personligen. Och både den norska TV-kanalen NRK och BBC ville vara med när jag gjorde analysen. 

Tänderna kom från en kvinna som hittades död under mystiska omständigheter 1970 i en tätbevuxen sluttning i Isdalen, nära Bergen i Norge. Ingen har kunnat lösa gåtan om vem hon var och nu hade NRK börjat nysta i fallet igen. 

Polisen har trott att kvinnan var 30 år gammal. Men genom att mäta omvandlingen av en molekyl, asparaginsyra, i hennes tänder kunde vi slå fast att hon var mellan 36 och 44 år gammal när hon dog, alltså ungefär 10 år äldre. Eftersom vi kände till dödsåret kunde vi också räkna ut när hon var född: 1930 plus minus fyra år.  

I magen fanns sömntabletter men kroppen var också svårt bränd. Hennes smycken var inte stulna, utan låg utspridda bredvid kroppen. Alla etiketter som skulle kunna spåras var bortskrapade och på en tågstation hittades hennes väska full med bland annat peruker.  

Jag tycker ingen förklaring av hur hon kan ha dött riktigt stämmer. En del misstänker att hon kanske var en agent eller spion – ingen aning!  

Att slå fast en individs ålder kan vara till stor hjälp när man försöker identifiera en avliden. Det mest spännande med mitt jobb är när polisen hör av sig efter en analys och berättar att det har hjälpt dem att lösa fallet.  

Jag frågar den norska polisen då och då om de har hört något, men inget än så länge. Det skulle verkligen vara spännande om fallet får en lösning. Nu har det gått lång tid men jag hoppas att någon, kanske en släkting till henne, en dag lyfter på luren och säger: ”jag vet allt om Isdalsvinnan”. 

”I hela mitt vuxna liv har jag försökt lösa den medicinska deckargåtan om vad som hände med Andrée-expeditionen, som försvann i Arktis år 1897. Trettiotre år senare hittades resterna av deras sista läger, infruset på en öde ö, mitt i ishavet. När de tar sig iland på Vitön har de alla förutsättningar att klara en övervintring. Men trots varma kläder, proviant och fungerande gevär dör de på ön, en efter en. Vad var det som hände? 

Ända sedan resterna av Andrée-expeditionens sista läger hittades år 1930 har läkare och polarhistoriker försökt ta reda på det. För mig började det som ett vanligt intresse. Det växte. Sex gånger har jag försökt komma fram till Vitön, men det är alltid för mycket drivis. En gång har jag kommit fram. Till slut kom jag till en punkt där jag insåg – är det någon som ska lösa gåtan om varför de dog, så är det jag. Men det går inte att göra en sådan sak utan medicinsk bakgrund, så jag pluggade till läkare på ̽����ѡ. Sedan skrev jag boken Expeditionen: Min kärlekshistoria. Men det var bara början.  

I Andrées innerficka hittades en dagbok. Efter bara några dagar på ön slutar han plötsligt skriva, mitt på en sida. Det är det sista som skrivs, innan de dör. Men eftersom texten är täckt med mögel har ungefär bara vart tredje ord gått att läsa, och kunskapen om vad som hände på Vitön är baserad på den lilla mängden text. Nu håller jag på att analysera dagboken, i samarbete med Riksantikvarieämbetet. Vi har undersökt den med en mängd olika metoder, och vi får fram ny text! Vi lägger ett extremt stort digitalt pussel, för att förstå vad som står. Och nu läser vi saker, som ingen har läst tidigare, förutom han som skrev det, år 1897.  

Jag är anknuten till Medicinens historia och kulturarv vid ̽����ѡ i de projekt jag gör, men min förhoppning är att så småningom även disputera vid ̽����ѡ, i ett tvärvetenskapligt projekt. Ämnet för min avhandling? Andrée-expeditionens dödsorsak.”