̽����ѡ

Berättat för Anders Nilsson, först publicerad i tidskriften , nummer 1, 2015.

”Det var strax efter millennieskiftet. Patienten var i 25-årsåldern och inställd på att dö. Hans ändtarmscancer var långt framskriden och hade spridits. Sjukhuset på hans hemort hade förklarat att det inte fanns något hopp, att tumören växte så aggressivt att chanserna att kunna bota genom operation var borta. På omvägar kom han till oss på Karolinska Universitetssjukhuset. Nu satt han på mitt rum och jag berättade för honom att vi kunde erbjuda en behandling som skulle kunna leda till långsiktig bot. Vår forskargrupp hade under lång tid bedrivit kirurgteknisk utveckling, lärt oss att göra allt mer omfattande ingrepp, och att kombinera med rätt doser av strålning och cellgifter. Den behandling han behövde hade successivt forskats fram hos oss under många år, och nu kunde vi också erbjuda den i den kliniska vardagen.

När det talas om genombrott i forskningen är det ofta de vetenskapliga upptäckterna som åsyftas. Men för mig är det stora genombrottet när jag som läkare, efter avslutad forskningsstudie, sitter med en patient och kan göra något bättre, på grund av vår forskning. När jag kan erbjuda patienter en förbättrad behandling, som jag vet ökar deras chans till bot. Det är i det ögonblicket jag känner den största tillfredsställelsen som forskare. Det är då cirkeln sluts.

Vi opererade den unge mannen. Det är ett tufft ingrepp – vi avlägsnade inte bara ändtarmen utan alla intilliggande organ: urinblåsa, prostatakörtel och bäckenbotten. Men mannen överlevde och återhämtade sig väl. Idag lever han ett gott liv och är botad från sjukdomen. Han har sambo och är tillbaka i sitt fysiskt krävande arbete. Och den behandling som var helt nyutvecklad när han fick den för ett drygt decennium sedan, utförs nu i stor omfattning, på många håll i världen.”