̽����ѡ

– Det traditionella tillvägagångssättet - att man sätter ihop en artikel och skickar in den till en tidskrift och sedan väntar - håller inte nu, säger han.

 Det går helt enkelt för långsamt.

– Först kanske det tar ett par månader innan tidskriften svarar efter att en initial bedömning gjorts. Sedan skall oftast artikeln revideras, nya experiment kan krävas, och dessa skall i sin tur granskas igen. Det kan inte sällan dröja upp till ett år, eller ibland ännu längre, innan den publiceras, säger Hans-Gustaf Ljunggren.

Flera vetenskapliga tidskrifter har visserligen ökat takten och infört snabbspår för covid-19-forskning. Men många forskare väljer en ännu snabbare väg och publicerar helt enkelt sina artiklar själva, på så kallade preprintservrar. Detta innebä�� att artiklarna inte har genomgått den förhandsgranskning av experter, peer review, som anses vara en hörnsten i kvalitetssäkringen av den forskning som publiceras i vetenskapliga tidskrifter.

Forskning granskas på nya sätt

Preprint-artiklar riskerar att innehålla fel som hade kunnat rättas till i en förhandsgranskning. Eller så håller forskningen så låg kvalitet att artikeln inte alls hade publicerats.

Men Hans-Gustaf Ljunggren menar att fördelarna med att forskningen snabbt tillgängliggörs överväger nackdelarna i detta fall. Så länge mottagarna ä�� andra forskare kommer en granskning ändå att ske.

– Vi forskare ä�� vana att granska varandras artiklar. Skillnaden ä�� att vi vet att det ä�� ogranskade artiklar vi får läsa. Som enskild forskare får man börja med att läsa utifrån det perspektivet och sortera det bättre från sämre och ta det för vad det ä��.

Han ser det som en tid av förändring, dä�� forskarsamhället experimenterar med nya sätt att arbeta.

– Vi ser ansatser till att forskningsinstitutioner bygger upp egna system för granskning av denna typ av artiklar, något vi i viss utsträckning också har gjort inom Centrum för infektionsmedicin, säger Hans Gustaf Ljunggren.

En ambitiös sådan satsning görs av det immunologiska institutet inom Mount Sinai School of Medicine i New York, som den 22 mars annonserade på Twitter att de startar ett projekt för att sammanfatta flödet av immunologisk covid-19-forskning på preprintservrar. Syftet anges vara att ta vara på viljan inom institutet – hos studenter såväl som forskare – att bidra i kampen mot pandemin, samt att underlätta för både forskare och allmänhet som vill orientera sig i flödet av forskning. Inom loppet av en månad hade projektet publicerat 118 översiktsartiklar som diskuterar utvalda preprintartiklar.

Hans-Gustaf Ljunggren tycker att det ska bli intressant att se i vilken mån nya strukturer lever kvar efter pandemin. Han ser bland annat en större öppenhet som kanske ä�� hä�� för att stanna.

– Vä��ldsläget ä�� för allvarligt nu för att vi ska konkurrera. Det finns en stor vilja till samarbete mellan forskare i hela vä��lden. Även nä�� pandemin ä�� över tror jag vi kommer vi se mer av att data publiceras i databaser som forskare kan använda fritt, säger han.

Redan i början av 2016, under utbrottet zikaviruset i Nord- och Sydamerika, gick 30 stora vetenskapliga tidskrifter och forskningsfinansiä��er ut med ett ställningstagande för att forskning och data bör tillgängliggöras öppet under hälsokriser, samt att möjligheten till preprint-publicering bör utnyttjas för att snabba upp processen. Liknande ställningstaganden har gjorts under covid-19-pandemin.

Forskning från 2018 visar att preprintartiklar faktiskt bidrog till snabbare spridning av vä��defull information under ebola-epidemin 2014 och det efterföljande zikautbrottet. De innehöll både nya data och analyser – och i de fall artiklarna senare publicerades i vetenskapliga tidskrifter skedde det runt 100 dagar senare.

Men trots fördelarna var det mindre än fem procent av artiklarna om ebola och zika och som publicerades på preprintservrar. En tydlig förändring mellan de två utbrotten var att andelen preprintartiklar som innehöll nya data ökade, från 7 procent för ebola-artiklarna till 46 procent under zika-utbrottet.

Stort behov av öppenhet

Robin Fondberg, doktorand i psykologi vid institutionen för klinisk neurovetenskap, ̽����ѡ, ä�� engagerad i open science-rörelsen som strävar efter att forskning ska bli mer transparent och tillgänglig. I bakgrunden finns den så kallade replikeringskrisen, som innebä�� att publicerad forskning ofta har visat sig vara svår att upprepa. I den största metastudien på det psykologiska området gällde detta 60 procent av studierna.

– Det ä�� extraordinä��a omständigheter, nästan en känsla av undantagstillstånd. Då ä�� det lätt att man tappar huvudet och tänker att det faktiskt ä�� undantagstillstånd, säger han.

Han ä�� sammankallande för den expertgrupp för forskningsetiska frågor kring covid-19 som inrättats vid ̽����ѡ. Syftet ä�� att snabbt ge vägledning i de regelverk och etiska principer som finns. Han menar att det ä�� viktigt att forskare som ä�� ivriga att hjälpa till nu får extra snabb hjälp med etiska frågor. Men det etiska regelverket ser ut precis som vanligt och all forskning ska genomgå etikprövning.

– Lösningen ä�� inte att ta genvägar och slarva med de procedurer som finns för att garantera säkerheten. Lösningen ä�� att satsa mer resurser på forskning och kanske omfördela forskningsresurser som finns. Om man inte ä�� försiktig nu så kommer det att bita en i rumpan senare, säger Niklas Juth.

Det forskningsetiska regelverket ä�� till för att skydda försökspersoners säkerhet och rätt att själva bestämma om de ska vara med i forskningen. Men vad händer om försökspersonerna själva väljer att utsätta sig för ovanliga risker? I USA har hundratals personer anmält sig frivilliga för att smittas av covid-19 som ett sätt att snabba upp vaccinutvecklingen.

Niklas Juth ser inte detta som en forskningsetiskt framkomlig väg.

– Nej, det finns gränser för vilka risker du får utsätta dig för och samtycka till. Återigen: så ä�� det i vanliga fall och så bör det vara även nu. Dessutom finns det tillräckligt många som redan ä�� smittade som frivilligt ställer upp för att man ska kunna genomföra kvalitativ forskning, så att smitta sig för forskningens skull ä�� inte bara en för stor risk, det ä�� en onödig risk, säger han.