̽����ѡ

”Jag sökte vård för en svårt infekterad finne på näsan i december 2012. Först skojade vi lite om mitt svullna ansikte, men stämningen blev allvarlig då ett blodsockertest visade dödligt höga värden. I månader hade jag känt mig trött, törstig och sötsugen, men förklarat det med mina extremt tidiga morgnar på TV4:s ”Nyhetsmorgon”. Senare samma dag fick jag veta att jag hade fått typ 1-diabetes.

Min fru Karin, som har diabetes i släkten, var initialt mer ledsen och rädd än jag. Först efter att jag läst på om sjukdomen på nätet föll mörkret över mig.

Det värsta med att leva med diabetes är att inte längre kunna vara spontan och ta livet lite som det kommer. Att jag alltid måste ha med mig insulinsprutor, mat och någon form av sött, om mitt blodsocker skulle bli lågt. Men jag har accepterat det och anpassat mitt liv. Jag har också visat att det går att jobba på otillgängliga platser trots diabetes. Så jag lever ett bra liv, men jag vet att jag kan dö om någon timme, eftersom hastiga blodsockerfall kan vara både svårt att förutse och märka.

Allt fler får diabetes och för mig är det självklart att man ska forska om varför diabetes uppkommer, men också söka botemedel, undersöka kopplingen till kost och träning samt försöka få fram bättre tekniska hjälpmedel. Oberoende av vilket landsting, vilken läkare eller vilket jobb man har ska diabetiker få tillgång till de bästa tekniska hjälpmedlen. Det skulle betala sig miljonfalt, för diabetesskador på exempelvis fötter eller njurar kostar i dag samhället ännu mer.

Sjukdomen har också gett mig många möjligheter. Jag har till exempel fått ge ut en bok, gjort en dokumentärfilm och lett en gala om diabetes. Genom mitt instagramkonto ”Jihdes diabetes”, visade jag under ett års tid varje spruta, varje dag, för att ingen ska känna skam och för att bryta tystnaden om diabetes. Det har gett mig kontakt med många i samma situation. Då känns det jag gör meningsfullt.”

Berättat för: Helena Mayer
Först publicerat i Medicinsk Vetenskap nr 2/2018